when the drugs don't work

.. you can high on life

efter massor timmar på akuten, blodprov, ingen sömn, förvirrande tankar och bara massa kräk, blev mitt liv även ännu värre, vilket jag trodde var omöjligt egentligen.

någon som har satt så stor betydelse i mitt liv, någon som verkligen hade blivit något jag såg framemot, någon som jag verkligen tyckte jätte mycket om, gjorde min kväll i stort sett till ett helvete.

när jag mådde som sämst, blev allt plötsligt ännu sämre. men jag mådde verkligen bra tillsammans med honom, det förnekar jag inte en sekund. jag vet om att jag är en jobbig människa, men jag vill bara visa att jag bryr mig, verkligen.

men allt blir fel, oavsett hur fan man än gör, blir de alltid fel för någon. men jag får väl helt enkelt rädda det lilla av mig själv nu, det är som vanligt. när allt faller på plats, rasar det igen.

det är tur att jag har världens visaste far, som hela tiden stöttar mig, genom att alltid ge mig kloka svar, på alla mina dumma frågor. fast jag vet att svaren han ger mig, aldrig blir så, så ger det mig förhoppningar, genom att bara höra det.

lämnade över en påse kläder, o en dosa snus till pojken jag trodde var "mannen i mitt liv" om man bortser från pappa! men det var antagligen sista gången jag såg honom, på ett sådant vis.

sitter just nu fundersam, orolig, förnedrad, besviken, ledsen, ovillig och frånvarande i min soffa.

jag tänkte också när jag körde bil innan, där allt var mörkt i hela bromölla, eftersom inga gatulampor fungerade här ikväll, konstigt, men ändå läskigt. jag tänkte att jag kanske vill ha för mycket bekräftat ifrån min pappa, de kanske är fel? men jag vill alltid veta, så allt är okej, från honom.

jävligt konstigt, o folk retar sig säkert på det, som fan. men tyvärr, så är det. och det ska ändras på, jag ska göra som jag själv vill nu. dags att bli frisk, för det första, sen får det ta den tid det tar.

visst hade pojken, som har så stor betydelse imitt liv, hjälp mig på fötter som ingen annan någonsin gjort, de vill jag tacka för, verkligen. visst hade det varit lättare att ta tag i livet, med honom vid min sida, men tyvärr blir det inte så.

jag får stå på samma ställe, som för ca. 3 månader sedan, igen. tråkigt nog, o väldigt ledsamt att veta om det själv också. sen att jag inte kan påverka det, gör mig ännu mer kornfundersam.

var även en runda på UKM och kollade idag, skulle jobbat där, men eftersom sjukhus natten inte bjöd på många timmars sömn, orkade jag inte gå upp idag. brukar aldrig ha problem men att stiga upp, men jodå, givetvis idag. kanske förståeligt, men inte i min värld. där spelade även två tjejer "your guardian angel" på gitarr och sjöng, vilket gjorde att tårarna verkligen inte gick att hålla tillbaka, trist.

det är tråkigt att allt, alltid går ut för, när allt för en gångs skull falla på plats. det är också trist att behöva må som jag gör, fast ingen kanske förstår hur jag mår egentligen, för de gör inte ens jag själv.

men jag ska ta tag i detta nu, bli frisk! inte bara för mina föräldrars skull denna gången, utan även för min egen. men visst, inte vill jag gå upp dem 30 kg jag har lyckats gå ner, även om de varit på helt fel vis, men de känns ändå bra!

avslutar mitt inlägg här, även om de finns så mycket mer att skriva. men det ska orkas läsa också, om nu någon läser, vad vet jag. sålänge jag får skriva, känns de bra iallafall. som sagt tidigare: tankarna kommer lättare genom fingertopparna än ur munnen.