denna eviga jävla känslan som hela tiden finns inom mig, den är så himla jobbig & allt känns fel. men när jag tänker tillbaka på det som var, o på de som inte var, får mig att ändå bli glad, borde jag inte bli ledsen?
visst blir jag ledsen, när jag tänker djupare än det som gör mig glad. när jag tänker på det som var, det vi gjorde, det som alltid fanns där. det gör mig irriterad, ledsen, besviken, arg, frustrerad, men samtidigt så jävla glad :/ varför? varför blir det så? varför känner jag så? varför? varför, varför?
fan vad ruttet allt känns, de känns fel att ha det gjort, men det känns underbart ändå? varför är det så jävla blandade känslor, som inte kommer leda någonstans? visst, det har funnits stunder, där allt, exakt allt, har varit precis som då!
det är inte som då nu, verkligen inte. det är bara hemskt, inte alls bra .. men jag är ändå lycklig, ändå glad, men ändå så jävla besviken på mig själv. jag ber om ursäkt, för att jag tog kontakt med dig, jag ber om ursäkt för att du blev en av oss, en i familjen, jag ber om ursäkt för att jag höll dig hårt, så hårt. jag ber om ursäkt, för att jag älskar dig över allt annat, och mer än allt annat.
när ska livet egentligen gå vidare? jag vet att varje gång jag blundar, ser jag dig i mina ögonlock. jag vet att varje gång jag ska sova, ser jag dig brevid mig, tätt intill, fast i mina drömmar och i min tinning, sitter det som klister..
varför, vem har sagt att jag alltid ska bli tvungen att lida? varför ska jag aldrig få vara den som alltid får det bästa? varför ska alltid jag, förtjäna att må dåligt? jag har inte gjort något fel, det är du! du fick så många chanser, varför ger du inte mig en chans?! - jag vill bara vara lycklig, o låta min vardag vara MED dig, inte i mina drömmar...
cuz, i will always love you.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar