mys

.. hos min beckutt, ofc!

måste säga att de brukar inte vara kvällar som blir så lyckade, som går kvällen alltså! det var helt otroligt, jag vill verkligen göra om det. det gjorde vi bra, tjejer!

jag mår bra nu, jag mår sjukt bra. jag vill alltid må såhär bra, det finns inget annat att säga alltså. jag har ingenting att klaga på i detta inlägg, faktiskt. mest att jag är bakfull, men det förtjänar man idag!

gör mer än gärna om gårdagen, flera flera gånger! allt var lyckat igår, förutom kläderna o skit, men de löste vi allt! kunde ju inte bli bättre.

idag har jag o veronica färgat håret, o rebecka följde med oss! jag la lite lila/svart som en bananslinga i håret, o resultatet blev nice. känns lite ovant bara, men man vänjer väl sig?

på bilder ser det mest svart/brunt ut, lite svårt att få en bra bild på det då. men det fixar väl sig, haha. någon gång ser ni väl mig irl, who knows?

måste säga åter igen - riktigt lyckad gårkväll, o jag äääälskar det!

håll mig hårt

... eller släpp mig helt!

visst är det så, att alla måste gå vidare någon gång? frågan är om min hjärna och mitt hjärta är starkt nog till att göra det. jag är en känslig människa, fast folk inte tror det om mig. jag är ingen vante, man kan göra hur som helst med, det går inte!

när jag är ensam finner jag alla de tankar jag aldrig borde tänka längre! jag borde kommit över dem, för längesedan! det är nog inte så, det är nog inte så lätt som man tror det är. i min ensamhet växer saknaden, längtan, hatet, oron, tvivlen och bitterheten till ett hav av tankar, tankar jag inte borde tänka.

jag är rädd för ensamheten, och jag vill inte fastna i den. det verkar mer som om min hjärna sakta tas över, tas över av det jag fruktar som mest. jag orkar inte, jag vill heller inte.

om ändå folk någonsin förstod, om ändå någon annan i världen, mer än jag, kände exakt samma som jag. det där med tid, finns inte plats i mitt huvud, det är bara tankar kring livet som svävar runt där inuti mig och så ska det inte vara.

tid är det ända man har i livet, tid, tid, tid.
men ändå har man inte tid, till saker man mest av allt i världen har
tid åt. men inte fan för man tänker så, inget blir som man vill.

om man skulle vända på hjärnan, så den skakas om ett par varv, skulle dessa hemska tankar försvinna, eller skulle dem bli fler?

- så många frågor utan svar, hur mår du, vad gör du, mår du bra?!
.. usch, & äsch .. trams, allting, men såhär är sanningen, tyvär!


ta min hand, visa mig vägen till ett finare ställe. jag vill inte välja livets väg, där det inte finns nån mening.

jag vill gå en väg till ett bättre ställe än detta, där inte skitsnack existerar och där det inte finns människor utan känslor! jag vill bara att allt ska lösa sig.

utan mening, utan mål och utan drömmar - står jag ensam kvar.. jag hatar allt, och jag önskar allt vore på ett annat sätt.

ta mig till paradiset, lågt i från jorden och dess patetiska påhitt!

losing you ..

.. time to say!

åter igen uppdaterar jag idag, med ett trasigt hjärta! jag sitter egentligen och funderar kring allting, fast jag kommer inte fram till något vettigt. de ända jag vet är att jag har ett trasigt hjärta, som stampas på, men de tål jag. eller?

det finns verkligen ingenting som är svårare i livet att hantera, än känslor. varför ska allting vara så jävla invecklat? idag är en sån dag, där jag vill gräva ner mig i mitt mysiga täcke, kolla på film, o låta min mun smaka på salta tårar.

men jag ska fan inte låta detta gå ut över mina vänner, absolut inte. detta är mitt eget fel, det är mitt fel att jag mår som jag gör. mår som jag förtjänar, helt enkelt. det är ingen annan som kan ändra på detta, mer än jag.

men jag har försökt, fast jag borde ge det mer tid, verkligen. men är det tiden som avgör hur det blir sen, eller är det beteendet? ne, jag vet fan inte. jag ska iallafall ta reda på det, på något sätt.

hade hoppats på att helgen skulle vara din o min, men de kan jag ju glömma. jag får väl dränka sorgen i spriten. usch, ne fyfan. alkohol ska jag inte röra mer utav, ska sluta med sådant, de gör bara alla besvär tjugotusen gånger värre.

ta tag i kragen, lyfta upp sig själv .. ja, de är så jag borde göra. men hur ska jag orka, jag är inte så stark längre. jag är en obetydlig människa, en liten människa på denna stora jorden. "stor i orden, men liten på jorden"

vem fan skulle orka lägga ner tid o ork, på något som inte ens inte är betydelsefullt? du fick mig att känna mig speciell, verkligen .. men jag förtjänar detta, av min egen orsak, det är mitt fel.

jag minns allt, o ska alltid minnas det..

keep you much longer

.. jag är rädd!

jag vill inte att de ska vara såhär, men vad har jag och säga till om egentligen? fast jag önskar att du skulle lyssnat. jag vill bara ditt bästa, o om detta är det som får dig att må bra, så okej! eftersom det är du som förtjänar det bästa, absolut.

önskar bara att du ville ta tag i allt, tillsammans med mig. så jag kanske jag skulle bli en del av det som togs tag i? men ibland kan mina förhoppningar vara så stora, att de alls inte går att genomföra.

men jag ska iallafall ta tag i körkortet nu, sen får jag väl se hur allt blir efter det. jag ska fixa det, så är de bara!

nu orkar jag inte skriva mer, för jag har inte mycket mer att säga, mer än att jag vill att allt ska bli bra!

becka, min finaste <3

längtan

.. efter dig är stor!

fan så misslyckad man känner sig efter att en gång kuggat på körkortet, alltså. det känns som man vill skita i stort sett allting! det känns inte som de finns någon mening med någonting, arh.

men jag ska på att igen, nya tag, ett nytt försök. förhoppningsvis klarar jag det då, men vem vet. jag måste ju iallafall köpa mig en volvo nu, det är ju rätt logiskt.

jag är trött, ensam, gnällig och har en "tyck synd" om mig dag idag. fast egentligen vore de tråkigt om du skulle brytt dig, för du läser inte ändå ..

du är det vackraste jag vet, drömmar om dig, gör mig så het ..
kanske är det en bit ur en låt, som stämmer en hel del? jag är mest nyfiken på vad som kommer att hända i framtiden, om det är så här det ska sluta? som en meningslös jävla idiot utan körkort, utan jobb, ingen framtid?

fan, att man inte tog tag i livet tidigare och påverkade sina betyg bättre, när de väl gick. det är rätt hopplöst, och att man sen valde fel linje på det? jag ska ju bli piercare, absolut. inte ska jag göra hemsidor åt svettiga gubbar?

nejnejnejnej, felfelfelfel.

kändes också bra idag, när en släkting skrev till mig på facebook. underligt nog kändes det bra, och visst kommer många minnen upp. men men, när inget är som det borde, får de ju vara som det är?

ingenting är lätt, när det är svårt. jag älskar att skriva, det är sanslöst. men ibland har jag inte mycket att skriva, vissa tankar kan inte publiceras på internet, då alla kan se det.

visst vill jag skriva om det, men det kanske är bäst att hålla det för sig själv. vill inte nämna namn, vill inte få någon emot mig osv ..

tycker att det kan bli måndag nu, på en gång. för jag längtar, otroligt.

puss!

i found some one ..

.. som jag verkligen tycker om att vara med!

många gånger undrar jag varför ingenting är som på film, för fyfan så lätt allt hade varit isåfall. ibland undrar jag också varför världen är så orättvis? varför allt som sägs och görs, egentligen görs o sägs?

ni fattar säkert inte hur jag menar. men jag är ändan sen barnsben, bedragen, blivit gått bakom ryggen, i så mååånga år.

allt började väl när jag var tre år, tre år fyllda, de ända tre år av kärlek o glädje jag fick utav "mitt allt"

man ska alltid se upp till "sitt allt" man ska alltid ha "sitt allt" som förebild. men den förebilden jag fick efter tre års ålder, var bara en hemskt mardröm. trodde aldrig jag skulle må dåligt över de, eller tänka på det. men när man ser hur alla "andras allt" bryr sig, så känns det.

visst är det väl fel av mig i många tillfällen också, men oftast är allt pågrundutav "honom", "han" som förstörde "mitt allt" för mig. allt har rasat egentligen, de har det. och de är inte mitt fel, verkligen inte!

inte vart det jag som svek, och inte vart de jag som glömde bort mig själv och tänkte på annat? det var du, du som skulle vara den ända människan i världen som egentligen älskar mig. men nej, så är det inte ..

istället har jag en annan man i mitt liv, vars annat folk oftast inte berättar saker för, eller säger någonting om. men det gör jag, jag är så stolt över att ha honom. att han finns hos mig, varje dag, varje timme, varje minut, varje sekund - i exakt hela mitt liv.

visst kände jag många gånger som barn, att han svek mig. men nej, så vart de inte. jag har aldrig fått reda på sanningen egentligen, jag har aldrig vågat fråga. minns bara dagen du stack, de minns jag så väl ..

för er som inte förstår, har jag tillängnat detta inlägg åt min mamma och min pappa. "honom" som det står så ont om, är en människa vars namn jag inte vill nämna. för han har visst ställt upp för mig, funnits för mig och varit helt underbar egentligen.

men det var år sedan, det vart då rakt inte igår precis. men jag har lärt mig att leva med detta, de har jag ..

men sanningen ska väl också fram någon gång? varför blev allt som det blev, det tänker jag ofta på. kanske skulle de känts lättare med en förklaring kring allt?

är glad över att "mannen i mitt liv" - pappa, alltid är där för mig. att han alltid finns, även om han är långt i från mig. det räcker gott och väl med dem telefon samtalen som jag fick varje dag, som fick mig att känna mig stark. idag är de inte lika ofta jag får de telefonsamtalen, känner mig mest i vägen om jag ringer o stör.

kanske stör jag inte, men tänk om? kanske har han inte tid att lyssna? kanske vill han inte prata just då? jag vet inte faktiskt.

det ända jag är riktigt säker på, det är att jag älskar "mannen i mitt liv" överallt annat. medans jag visst älskar "henne" "mitt allt" oändligt. men ingenting är som förut, de är ingenting i mitt liv längre .. men jag önskar så många gånger, att allt skulle fått en förklaring, en lösning och ett ärligt svar ..

mamma, pappa - jag älskar er.

memories

och just nu är allt i livet jobbigt, allt. jag har gjort ett misstag, som jag sedan kommer få stå till svars för själv, de vet jag om. jag ångrar det, jag gör verkligen det.

förstår om jag förstört allting nu, eftersom jag gjort fel. jag misstänker att du inte vill se åt mig igen, eftersom jag inte förtjänar det. jag hoppades på att jag skulle hantera detta på annat sätt, men icke sa nicke!

jag vill spola tillbaka tiden ett tag, nån vecka bara, för att kunna rätta till fel stegen jag gjorde. eller ja, torsdagen o fredagen kunde vi spolat över? för då skulle jag inte känt mig så jävla värdelös som jag gör i nu läget.

varför ska ALLT påverka mig? önskar jag tog allt lika bra som min pappa. han är en underbar människa som tar allt på ett bra sätt, han förstår, och han bryr sig, och det vill jag tacka han för, oehört!

kanske borde jag lyssna på han som är positiv till detta? eller kanske jag borde lyssna på mig själv? negativa alexandra? nej, fyfan ..

tror hans ord för kvällen har fått hjälpa mig en bra bit på vägen, även om det var över via msn, betydde det mycket att få läsa. kan ju inte säga höra, för det gjorde jag ju inte.

mestadels trött o seg i huvudet, efter torsdagens fail! allt hade varit lättare att hantera nu, om jag inte haft dem problemen på halsen också!

hatar detta, hatar dåliga dagar, hatar negativa alexandra. men fuck, this is me.

innan vart jag hans favorit, han älskade mig så högt så de fanns inte ens berg som nådde till den nivån. inte ens mounteveres.



visst, han har vuxit. men det känns som fan hos mig att han har blivit stor. när jag ser han i ögonen rusar minnerna förbi, om barnsben som sprang på gräset, och minnerna om vem som cyklade fortast utanför mormors.

och att se han i ögonen, gör ont. för det är samma ögon som för så många år sedan! men i en större kropp. vilket får mig att känna mig mindre, svagare o obetydlig.

när han alltid var liten och gullig, som kom in för att kramas, men istället fick han en bok kastad i huvudet. allt känns så konstigt, att åren har gått så fort.

att han inte ens är den lilla lucas, som vart min favorit, o jag vart hans, det tar på mig. det är jobbigt att hålla huvudet högt i hans närhet. jag skulle ju vara förebilden för honom? föralltid? aight?

istället har det blivigt fel, jag har visat han fel i livet. de handlar om få dagar, jag kanske inte fanns på rätt sätt, som gjort allt fel.

det är mitt fel att ingenting är som då. inte ens kan jag berätta hemlisar under en filt tillsammans med mitt egna kött o blod längre, ingenting är som då.

fast vi lovade varandra, att alltid vara där för varandra, då ingen skulle få skilja oss åt ... här ligger jag i dag, i min säng med tankarna kring lilltiden o hoppas på att han minns iallafall ..


som ni förstår, handlar det om lucas sorrela, min lillebror, <3

misslyckad.

.. ellinore, alexandra, sorrela, gerdin!

förlåt allihop, ni som hoppades på mig, men tack för ni trodde på mig! förlåt för att jag gjorde er besvikna, jag kan inte beskriva känslan hur det känns att må såhär.

jag ska fixa det, tillslut. men just nu är det ända som gäller att komma på andra tankar. jag ber så hemskt mycket om ursäkt, förlåt, förlåt.

drömmer jag?

.. knip mig hårt.

vaknade för en stund sedan, o försökte somna om, men det går inte. jag är pigg som attans! jag visste väl att jag skulle upp tidigt idag, men jag hade ställt klockan på sju, inte fyra!

antagligen är min kropp taggad o laddad inför halk körningen jag har idag, klockan tio. men tiden får fördrivas bäst fan den vill tills dess, jag hade tänkt plugga lite iallafall, o duscha.

kanske skulle jag ringt barnmorskan idag också, ihopp om att hon har svar på mina frågor. men jag orkar nog inte det, nej.

kanske ska jag börja sätta ihop min tatuering? min rygg tavla, min fin fina :) eller ska jag först göra klart mina körsbär? o jisses, nu blev de ett svårt val! fast körkortet ska väl fixas först o främst, sen ska man spara pengarna som behövs till både ryggen o körsbären. kanske väntar jag tills jag har jobb, o en framtidsplan?

just nu går jag runt o fattar ingenting, men de hör väl till min vardag egentligen. dem säger det iallafall.

är jag nervös? nej, inte ett jävla dugg. varför det vet jag inte, de kommer kanske sen? men just nu är jag egentligen bara glad, eftersom min pappa ringde mig igår. kändes underbart att höra hans röst, verkligen. vi pratade om de mesta, men framförallt körkortet då.

jisses, vilka disskutioner det är kring det där förbannade körkortet, men det blir väl säkert bra. jag är taggad nu iallafall, så jag hoppas de går bra :)

körkort till nästa vecka, är mitt mål! :) kirrar jag det, får jag ge mig själv ett plus i kanten, how knows? kirrar jag inte det, är de väl bara att gå på att igen? fast jag kommer ge upp allting då, men jag är nästan säker på att jag kommer faila, men vi får väl se ..

nu ska jag invänta mammas väckarklocka, så jag också kan gå ner o kanske ta en kopp kaffe med henne? inte varje dag vi är ensamma, fast jag dricker inte ens kaffe egentligen, så de lät jävulskt dumt! men får kanske bita ihop o ta en kopp, för att framföra en disskution, lite lättare? hur skulle de sett ut om jag satt o drack saft, o hon kaffe?

... vilken "vuxen" konversation vi hade fört då? ne, eller spelar de kanske ingen roll? usch, jag har inte en aning.

hörde gott o väl hennes alarm nu, så nu pyser jag :)
puss!

nervöst.

.. eller egentligen inte?

jag vet inte om jag är nervös inför körkortet, eller om jag tar de lugnt? kanske är de onormalt att inte vara nervös? men jag kan inte jämnföra något annat med så jag känner inför det. jag tyckte jag vart nervös när jag skulle opereras, eftersom jag betedde mig som jag gjorde, alltså är jag kanske inte nervös inför det här? eller ja, inte lika mycket iallafall?

har nyss pluggat, och de går mig på nerverna. så jag fick ta mig en pause och sätta mig här och skriva lite grann. kanske är det ett bra system? vad fan vet jag? jag har aldrig pluggat? verkligen inte såhär länge, mycket och varit så insatt i det. det känns rätt sjukt. trodde aldrig dagen skulle komma då jag skulle ta körkort, aarh.

menmen, jag har alltid legat efter i de mesta, även i denna situationen gör jag det. men jag kommer fixa det, jag tror det alltså. men varför hoppas för mycket? eller är det bättre att hoppas mer på sig själv, än att säga till sig själv att jag absolut inte fixar det? hm, vad vet jag?

förhoppningsvis klarar min hjärna av att fixa detta, men den är mest överbelastad med annat skit som skulle varit underbart om jag kunde knyckla ihop o slänga iväg, sedan ta i tu med dem problemen.

haha, drömma kan man ju. det är ju nästan skratt retande. jag inväntar nu min extremt smarta lillasyster, som är till underbart stor hjälp när jag pluggar. trots att hon bara är tolv år, helt sanslöst. måste även tillägga att jag faktiskt älskar henne, trots jag aldrig visar det för henne, förutom de gånger jag behöver något?

fel betende, ja! men sån är jag, jag älskar antagligen henne för högt, för att själv inse de varje dag. men egentligen borde hon varje dag får höra hur mycket hon betyder för mig!

ewelina & rebecka - tack, tack för att ni är ni! tack för att ni alltid finns vid min sida, tack för ni bryr er, tack för att ni är mina vänner. tack för att jag få spendera varje dag av mitt liv, tillsammans med er, lovely! känns bra att jag har er, bra som fan faktiskt.

ett överlångt inlägg, om mest bara trams. men huvudet behövs tömmas i bland, o det fixar mina fingertoppar så sjukt bra!

puss!

ser du stjärnan i de blå?

.. ja, den lyser för oss två!

idag har jag insett hur komplicerat allting kan bli, hur svårt allting kan vara att handskas med. sure, livet är hårt, de vet vi alla om? men att ställa sig imellan två människor som jag verkligen tycker bra om, är sjukt svårt. men fick göra mitt val, o hoppas han, du, den, det skulle förstå. visst förstod han, det finns inget bättre än att bli förstådd.

jag är verkligen en människa som inte är lätt att ha med att göra, sådan är jag & det har du insett, vilket känns underbart! det känns ännu bättre att ha fått mina känslor mer besvarade än vanligt! jag mår verkligen skit, men samtidigt underbart. fan, vilken lustig känsla, men de känns ändå härligt ..

visst, jag har gjort ett val, o jag står för det. när jag har mitt körkort, tar jag både dig o mig ifrån allting som någonsin kallats "hemskt", "dåligt" osv, ja, ni förstår?

kanske är jag inte världens finaste människa, men jag tycker om dig, verkligen. och det kommer från hjärtat! sen finns det inte mer att säga om denna dagen..


hel sjuk dag, o visst har jag gjort fel, men jag ångrar ingenting en sekund..
allt jag vill är att mina föräldrar ska lita på mig, oavsett vad! tyvärr gör dem inte alltid det, oavsett om sanningen kommer fram? jag förstår inte vad för fel jag alltid lyckas ställa till med.

om mamma någonsin skulle kunnat förstå, så skulle allt kännas lättare. sen att pappa är 111 mil ifrån mig, 20 timmars bil färd, långt i från mig. oj, jag fick en betydelse i detta inlägg, jisses.

mest trött på att alltid göra fel för någon, oavsett hur jag än gör, alltid blir någon besviken, visst, kanske jag inte räcker till för den jag är? men någon annan än mig själv, kan jag tyvärr inte bli, även ifall jag skulle velat i vissa lägen.

this is me, here i am!