... eller släpp mig helt!
visst är det så, att alla måste gå vidare någon gång? frågan är om min hjärna och mitt hjärta är starkt nog till att göra det. jag är en känslig människa, fast folk inte tror det om mig. jag är ingen vante, man kan göra hur som helst med, det går inte!
när jag är ensam finner jag alla de tankar jag aldrig borde tänka längre! jag borde kommit över dem, för längesedan! det är nog inte så, det är nog inte så lätt som man tror det är. i min ensamhet växer saknaden, längtan, hatet, oron, tvivlen och bitterheten till ett hav av tankar, tankar jag inte borde tänka.
jag är rädd för ensamheten, och jag vill inte fastna i den. det verkar mer som om min hjärna sakta tas över, tas över av det jag fruktar som mest. jag orkar inte, jag vill heller inte.
om ändå folk någonsin förstod, om ändå någon annan i världen, mer än jag, kände exakt samma som jag. det där med tid, finns inte plats i mitt huvud, det är bara tankar kring livet som svävar runt där inuti mig och så ska det inte vara.
tid är det ända man har i livet, tid, tid, tid.
men ändå har man inte tid, till saker man mest av allt i världen har
tid åt. men inte fan för man tänker så, inget blir som man vill.
om man skulle vända på hjärnan, så den skakas om ett par varv, skulle dessa hemska tankar försvinna, eller skulle dem bli fler?
- så många frågor utan svar, hur mår du, vad gör du, mår du bra?!
.. usch, & äsch .. trams, allting, men såhär är sanningen, tyvär!
ta min hand, visa mig vägen till ett finare ställe. jag vill inte välja livets väg, där det inte finns nån mening.
jag vill gå en väg till ett bättre ställe än detta, där inte skitsnack existerar och där det inte finns människor utan känslor! jag vill bara att allt ska lösa sig.
utan mening, utan mål och utan drömmar - står jag ensam kvar.. jag hatar allt, och jag önskar allt vore på ett annat sätt.
ta mig till paradiset, lågt i från jorden och dess patetiska påhitt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar