memories

och just nu är allt i livet jobbigt, allt. jag har gjort ett misstag, som jag sedan kommer få stå till svars för själv, de vet jag om. jag ångrar det, jag gör verkligen det.

förstår om jag förstört allting nu, eftersom jag gjort fel. jag misstänker att du inte vill se åt mig igen, eftersom jag inte förtjänar det. jag hoppades på att jag skulle hantera detta på annat sätt, men icke sa nicke!

jag vill spola tillbaka tiden ett tag, nån vecka bara, för att kunna rätta till fel stegen jag gjorde. eller ja, torsdagen o fredagen kunde vi spolat över? för då skulle jag inte känt mig så jävla värdelös som jag gör i nu läget.

varför ska ALLT påverka mig? önskar jag tog allt lika bra som min pappa. han är en underbar människa som tar allt på ett bra sätt, han förstår, och han bryr sig, och det vill jag tacka han för, oehört!

kanske borde jag lyssna på han som är positiv till detta? eller kanske jag borde lyssna på mig själv? negativa alexandra? nej, fyfan ..

tror hans ord för kvällen har fått hjälpa mig en bra bit på vägen, även om det var över via msn, betydde det mycket att få läsa. kan ju inte säga höra, för det gjorde jag ju inte.

mestadels trött o seg i huvudet, efter torsdagens fail! allt hade varit lättare att hantera nu, om jag inte haft dem problemen på halsen också!

hatar detta, hatar dåliga dagar, hatar negativa alexandra. men fuck, this is me.

innan vart jag hans favorit, han älskade mig så högt så de fanns inte ens berg som nådde till den nivån. inte ens mounteveres.



visst, han har vuxit. men det känns som fan hos mig att han har blivit stor. när jag ser han i ögonen rusar minnerna förbi, om barnsben som sprang på gräset, och minnerna om vem som cyklade fortast utanför mormors.

och att se han i ögonen, gör ont. för det är samma ögon som för så många år sedan! men i en större kropp. vilket får mig att känna mig mindre, svagare o obetydlig.

när han alltid var liten och gullig, som kom in för att kramas, men istället fick han en bok kastad i huvudet. allt känns så konstigt, att åren har gått så fort.

att han inte ens är den lilla lucas, som vart min favorit, o jag vart hans, det tar på mig. det är jobbigt att hålla huvudet högt i hans närhet. jag skulle ju vara förebilden för honom? föralltid? aight?

istället har det blivigt fel, jag har visat han fel i livet. de handlar om få dagar, jag kanske inte fanns på rätt sätt, som gjort allt fel.

det är mitt fel att ingenting är som då. inte ens kan jag berätta hemlisar under en filt tillsammans med mitt egna kött o blod längre, ingenting är som då.

fast vi lovade varandra, att alltid vara där för varandra, då ingen skulle få skilja oss åt ... här ligger jag i dag, i min säng med tankarna kring lilltiden o hoppas på att han minns iallafall ..


som ni förstår, handlar det om lucas sorrela, min lillebror, <3