i found some one ..

.. som jag verkligen tycker om att vara med!

många gånger undrar jag varför ingenting är som på film, för fyfan så lätt allt hade varit isåfall. ibland undrar jag också varför världen är så orättvis? varför allt som sägs och görs, egentligen görs o sägs?

ni fattar säkert inte hur jag menar. men jag är ändan sen barnsben, bedragen, blivit gått bakom ryggen, i så mååånga år.

allt började väl när jag var tre år, tre år fyllda, de ända tre år av kärlek o glädje jag fick utav "mitt allt"

man ska alltid se upp till "sitt allt" man ska alltid ha "sitt allt" som förebild. men den förebilden jag fick efter tre års ålder, var bara en hemskt mardröm. trodde aldrig jag skulle må dåligt över de, eller tänka på det. men när man ser hur alla "andras allt" bryr sig, så känns det.

visst är det väl fel av mig i många tillfällen också, men oftast är allt pågrundutav "honom", "han" som förstörde "mitt allt" för mig. allt har rasat egentligen, de har det. och de är inte mitt fel, verkligen inte!

inte vart det jag som svek, och inte vart de jag som glömde bort mig själv och tänkte på annat? det var du, du som skulle vara den ända människan i världen som egentligen älskar mig. men nej, så är det inte ..

istället har jag en annan man i mitt liv, vars annat folk oftast inte berättar saker för, eller säger någonting om. men det gör jag, jag är så stolt över att ha honom. att han finns hos mig, varje dag, varje timme, varje minut, varje sekund - i exakt hela mitt liv.

visst kände jag många gånger som barn, att han svek mig. men nej, så vart de inte. jag har aldrig fått reda på sanningen egentligen, jag har aldrig vågat fråga. minns bara dagen du stack, de minns jag så väl ..

för er som inte förstår, har jag tillängnat detta inlägg åt min mamma och min pappa. "honom" som det står så ont om, är en människa vars namn jag inte vill nämna. för han har visst ställt upp för mig, funnits för mig och varit helt underbar egentligen.

men det var år sedan, det vart då rakt inte igår precis. men jag har lärt mig att leva med detta, de har jag ..

men sanningen ska väl också fram någon gång? varför blev allt som det blev, det tänker jag ofta på. kanske skulle de känts lättare med en förklaring kring allt?

är glad över att "mannen i mitt liv" - pappa, alltid är där för mig. att han alltid finns, även om han är långt i från mig. det räcker gott och väl med dem telefon samtalen som jag fick varje dag, som fick mig att känna mig stark. idag är de inte lika ofta jag får de telefonsamtalen, känner mig mest i vägen om jag ringer o stör.

kanske stör jag inte, men tänk om? kanske har han inte tid att lyssna? kanske vill han inte prata just då? jag vet inte faktiskt.

det ända jag är riktigt säker på, det är att jag älskar "mannen i mitt liv" överallt annat. medans jag visst älskar "henne" "mitt allt" oändligt. men ingenting är som förut, de är ingenting i mitt liv längre .. men jag önskar så många gånger, att allt skulle fått en förklaring, en lösning och ett ärligt svar ..

mamma, pappa - jag älskar er.