fan ta allt!

trött på detta nu, ingenting går ju som de ska!
har åter igen kräkt idag, jag pallar fan inte mer, ärligttalat. mams o paps bråkar om mig, de är fan sjukt. jag börjar undra vad fan allt handlar om, varför i helevte är det såhär?

pappa fick idag veta att jag röker, det uppskattades inte. men eftersom om tolv dagar, blir jag arton år fyllda kan han inte säga något. mer än att han drar in mitt underhåll, o ger mig pengar då o då, inte allt på samma gång, så fuck off. nu gick min dag ännu mer åt helevte! men igår kväll gillade jag läget, i morse också. men hemkommen vid åtta imorse, var kanske ingen bra idé.

alltid massa tjafs o levande, aldrig någon ro. skulle även färgat mams hår nu, men jag bad henne göra det själv o sa till henne att hon var dum i huvudet och patetisk. kanske ångrar jag mig nu? jag har inte kännt efter ännu, eftersom jag har annat att tänka på. jag orkar inte ens lägga ner energi på det just nu, kanske senare, eller kanske jag låter tiden ta hand om problemen?

jag ska väl inte lösa allt på egen hand iallafall? vill hon veta hur jag mår o vad som håller på att hända, så är det hennes ansvar o upp till henne att fråga om det, inte tänker jag berätta något själv. eftersom jag mest känner mig bortstött, så fort jag öppnar käften i detta huset.

kanske skulle jag prata med paps, men inte heller i detta läget som är just nu. det blir mest bara svammel och mummel, glömmer bort vad jag ska säga o svarar på frågor i från min egen värld, allt är upp o ner. jag är glad, men samtidigt denna jävla känslan, de är hemskt.

vet inte riktigt hur jag ska hantera allt skit, eftersom vad jag än gör, blir de alltid fel för någon! är de inte mig själv jag gör besviken så är de mamma, pappa, vänner eller något annat.

fan, jag älskar att skriva, jag älskar att få ta ut min aggresivation på att skriva! ni ser kanske de hela som någon jävla historia, men de skiter jag i! sålänge jag kan göra annat än att böla, så tar jag de alternativet, absolut!

jag vill tacka veronica gustafsson, för att hon finns till hands, för att hon träffar mig, så jag slipper vara ensam, för jag hatar att vara ensam, de är de värsta jag vet.. men ibland får man vara det också, men då tänker jag på massa skit, som inte borde existera i mitt huvud överhuvudtaget.

usch, nu börjar kanske skuldkänslorna komma för det jag sa till mams? men inte tänker jag gå ner o fjäska, jag håller de hellre inom mig. annars får jag väl skit kastat rakt i ansiktet, eller? gah, jag vet ju inte riktigt? jag har aldrig kunnat prata med mams om sådant här, egentligen har jag aldrig kunnat säga något till henne, som har med mitt liv att göra, för de känns konstigt? hellre berättar jag för paps, men allra helst för mina vänner.

puss.