det är

... tanken som räknas!


morsan fyller idag 40+, minns faktiskt inte om de är 43 eller 42 hon fyller, så därför skriver jag 40+, de känns bäst så! jag o lillan köpte nån ljus grej (morsan äälskar ljus i alla dess former), en ros o dedär satans grillspetten hon tjatat om i evigheter.

har även varit ute på powerwalk, sedan sparkade jag upp lillan för o ta ett dopp i råby, kallt men uppfriskande faktiskt.

nu börjar allvaret, eller ja, de är ganska allvarligt redan. jag undrar varför de blir som de blir, kanske för att jag hela tiden funderar o tänker på hur min framtid kommer att se ut, kanske kommer jag inte få tillbringa den, men den jag verkligen vill? är varje dag orolig och fundersam..

men jag vet också om att ingenting blir någonsin som från början, de blir ingenting. oavsett hur man än gör det. men de där fjärilarna imagen, varje gång jag ser dig, får höra din röst, eller få läsa ett sms från dig.. det går inte beskriva känslan, det är helt underbart. längtan till dig, det där suget, värre än godissug eller röksug, det är sjukt..

hade jag kunnat, hade jag gett dig hela världen. men jag kan inte, jag har ingenting att komma med, jämnfört med dig. jag förväntar mig att varje dag eller ja, varje gång vi ses, att jag ska få vara din princess, som jag vart en gång förut..

låter som jag är 90 år o varit gift i 60 år, men det är så svårt för mig att uttrycka mig på rätt sätt. men jag förklarar så gott de går, jag berättar när jag mår dåligt, när allt känns skit. när jag behöver dig som mest, det är då, jag vill att du ska få mig att må bra, som du en gång gjorde.

det är så otroligt att träffa dig varje gång, det känns som om allt fylls på, allt tomrum plötsligt fylls ut med något. att få ta på dig, att få känna dig emot mig, är det underbaraste jag vet. jag kan inte beskriva det bättre, jag kan inte uttrycka mig i andra ord än: perfekt! perfekt, från min synvinkel, från mina ögon, det är du!

jag älskade dig igår, jag älskar dig idag & jag älskar dig föralltid. mer kan jag inte säga, det är dem orden jag menar från mina tår.. det skulle ju vara du o jag mot världen, föralltid? är det så? kommer vi krossa världen, bara vi håller ihop? kommer jag kommer över min svartsjuka?

grunden till svartsjuka, är att man är rädd förlora den man älskar. det är ju så? eller? äsch, jag vet inte.. men jag känner inte som jag en gång gjorde, då jag var ditt allt o du lät ingenting hända mig. allt var för perfekt, jag visste en dag att de skulle förändras, men inte visste jag när o heller inte hur jag skulle hanterad det. det var ingenting jag tänkte på då, för då vart jag sååå lycklig!

jag vill verkligen ingenting annat än att fixa detta, kanske inte du ser det som ett problem, men jag gör.. förlåt isåfall, förlåt om jag är ivägen o förlåt om jag inte är den du ville att jag skulle vara..

nåja, skönt o rensa huvudet, men till vilken nytta? nu ska jag minsann gå en sväng till, om det inte kommer annat ivägen..

puss o kram